Hedersutmärkelser

2023	Anders Wiklert Nynäs Charolais
2022	Vita Fall
2021	Tobias Persson Snogge Charolais
2020	Anders Johansson Nässja Charolais
2019	Göran Nästorp
2018	Värdskongress arrangörerna
2017	Jonas Berntsson Tubbarp Charolais
2016	Fredrik Ripa Tranberga Charolais
2015	Jan Johansson Prästbole Charolais
2014	Magnus Gustafsson Värsjö Charolais
2013	Renate Muller Tyskland
2012	Torsten Johansson Örkelljunga Charolais
2011	Lars Lindell
2010	Tauno Turtinen
2009	Per Olof och Margareta Olofsson Gläshed Charolais
2008	Helena Gustafsson Värsjö
2007	Eva och Lars Gunnar Gren Backgården Charolais

Under föreningens jubileumsår 2019 skrevs nedanstående sammanfattning av Charolaisrasens första 60 år i Sverige av Per Mårtensson. Den publicerades i fyra delar i årgångens utgåvor av Charolaistidningen.
Nedan finns artiklarna att läsa och roas av!

Del 1

De första charolaisgenerna kom via spermadoser från Kanada. Det var de skånska gårdarna Stora Mölla och Bomansro som var importörer av den första charolaissperman i Mars 1959, det resulterade i att de första korsningskalvarna föddes i slutet av året. Sedan dröjde det till 1961 innan det första renrasiga djuret kom till Sverige. Det var den franskfödde tjuren 622 Dago, som köptes från Danmark av en annan skånsk gård, Rössjöholm. Dago stationerades på seminstationen i Åstorp. Hösten 1961 kom så nästa import av franskfödda djur från Danmark, det var nio kor och två tjurar som köptes till Stora Mölla och Bomansro.

1960-talet var importdecenniet

Kommande år köpte Stora Mölla och några andra skånska gårdar ytterligare kor och tjurar, varav flera hade belgiskt ursprung, från Danmark. Den bakgrunden skulle så småningom bli föremål för stora diskussioner. 1967 Kom den första charolaistjuren till individprövning. Det var 2 Second av Åboda som gjorde stor sensation genom sin tillväxt på 1745 g/dag och 400 dagarsvikten 639 kg. Fram till dess var bästa resultat av en Herefordtjur 1335 g och 505 kg medan Angus ännu inte kommit över 1000 g. 1968 blev det för första gången möjligt att köpa djur direkt från Frankrike. Då importerades 70 kvigor och 5 tjurar av Nynäs Godsförvaltning i Sörmland, och Bomansro. 1969 och 1970 kom de stora importsatsningarna från Frankrike som organiserades av slakteriförbundet. Det var totalt mer än 600 kvigor och tjurar som fick tillbringa sitt första halvår i Sverige i karantän. Kostnaden för en importerad kviga var ca 14 000 kr, det motsvarade 5 ggr slaktvärdet. Bland köparna av importdjuren finns några besättningar som fortfarande 50 år senare existerar som avelsbesättningar. Det är Dalabro, Nybo, Nässja och Tranberga. Därmed är vi också framme vid tidpunkten då rasföreningen såg dagens ljus.

Erik Eklund föreningens förste ordförande

Till föreningens förste ordförande valdes Erik Eklund, Stora Mölla. Styrelsen bestod av totalt tre personer där Knut Alwén, Sillesjö och Öved Hultmark, Hejdeholm var övriga ledamöter. Året efter gavs den första charolaistidningen ut, det var 12 sidor i A5 format. I den kunde man bland annat läsa om resultaten från den ganska nystartade köttboskapskontrollen. Dåtidens charolaistjurkalvar vägde i medeltal 44,6 kg vid födelsen, 270 kg vid 200 dagar och 400-dagarsvikten som då registrerades var i snitt 478 kg. Kvigorna nådde 40,8 kg, 267 kg respektive 420 kg vid de olika vägningstillfällena. Redan vid årsmötet 1970 tackade Erik Eklund för sig som ordförande och ersattes av Knut Alwén. Styrelsen utökades också till fem ledamöter. På sommaren samma år ordnades ett medlemsmöte för att diskutera födelsevikter och förlossningsproblem. På det mötet deltog också forskare från SLU och SHS samt en representant från djursjukhuset i Helsingborg. Den senare förmodligen med anledning av sina erfarenheter i samband med ett stort antal kejsarsnitt.

Blickarna riktas utåt

Redan vid årsmötet 1971 framfördes tankarna om att arrangera världsmötet för Charolais i Sverige 1974 eller 1975. Man ansåg att det skulle vara en utmärkt inkörsport för export av djur till USA. Som bekant skulle det ta ytterligare 20 år innan vi verkligen var med på ett hörn via efterkongressen av Danmarks värdskap 1991. Sedan blev det ju tekniska möten i Sverige 1996 och 2013, innan vi under 2018 arrangerade den världsomspännande kongressen för första gången. Vid den här tiden hade också köttdjursutställningarna kommit igång på allvar och intresset från uppfödarnas sida att ställa ut var stort. Exempelvis tilldelades rasen 50 platser på sommarutställningen i Bjärsjölagård 1971 som skulle bedömas av franska domare.

Fantastiska exportpriser

Första halvan av 70-talet var USA-export en dominerande fråga inom rasen. I USA var nämligen priserna på djur med franskt ursprung 5-10 ggr högre än för framkorsade charolaisdjur. Men hälsostatusen i Frankrike omöjliggjorde import därifrån. Hösten 1973 blev slutligen en export av närmare 60 djur till USA en realitet. Priserna var mycket bra, årskvigor kostade 12 000 kr och upp till 50 000 kr betalades för de bästa avelstjurarna. Det gavs också signaler om ännu större djurinköp av amerikanerna framöver. Därför gick föreningen nästa år ut till medlemmarna med prisrekommendation om 20 000 kr för ettåriga kvigor och 32 000 kr för avelstjurar. Det informerades också om att renrasiga hondjur var för värdefulla för att användas till köttproduktion, de skulle i stället exporteras, eller ännu hellre rekryteras för att producera exportdjur. Men, som så många gånger både förr och senare, det som låter för bra för att vara sant, är inte heller sant, så någon mer USA-export blev det inte.

Svensk Charolais bättre än Fransk

Däremot var det svenska självförtroendet efter genomförd export på topp. Det skrevs till och med att nu hade vi bättre djur än fransmännen tack vare att vi hade världens bästa avelsprogram genom köttboskapskontroll, individprövning och seminavelsprogram med tillhörande avkommebedömning för kalvningsegenskaper. Att sedan många av de ”tongivande” uppfödarna inte deltog i individprövning, och att flera av de seminuttagna tjurarna visade katastrofala kalvningsresultat vid användning på mjölkkor skriver vi mer om längre fram.

Del 2

Förra numret av Charolais avslutades första delen av artikelserien om Svenska Charolaisföreningens historia med konstaterandet att semintjurarnas kalvningsresultat var minst sagt ojämna och att inte alla ”ledande” besättningar deltog i individprövningen. Den som var mest drivande i att bryta dessa negativa mönster var Jan Persson, Skaneks genetiker, som också var mannen bakom Pigghamgrisen. Han blev föreningens ”chefsideolog” under större delen av 1970-talet.

Kuno av Dalabro, född 1975 har FIX 133

Tack vare Charolaiskorsningkalvarnas stora slaktkroppskapacitet ökade semineringarna med Charolais på mjölkkor från slutet av 1960-talet väldigt mycket, för att som mest nå upp till 14 000 semineringar per år. Men kalvningsresultaten efter seminuttagna tjurar varierade mycket. Två tjurar från individprövningsomgången 1974-75 stod för de största ytterligheterna. Kuno av Dalabro, T-103, (mer om honom längre fram) var den stora plusvarianten med endast 1,5 procent svåra kalvningar på kor. Det är fortfarande utomordentligt konkurrenskraftiga kalvningsegenskaper som ger Kuno Fix 133 vid senaste avelsvärderingen!

Raka motsatsen var Koral av Almedal, T-108, som gav 13 procent svåra kalvningar på kor och hemska 45 procent svåra kalvningar på kvigor. Orsaken stod förmodligen att finna i tjurens födelsevikt, som var 54 kilo efter en förstakalvare, med dagens korrigering hade det gett 59 kilo. Några år tidigare hade till och med en tjur med 60 kilos födelsevikt gått till semin, kalvningarna efter den tjuren gick naturligtvis också käpprätt åt skogen.

Almedaldominans på prövningen

Stora Mölla var fram till sin avveckling 1984 den klart största besättningen, men tog av någon anledning timeout när det gällde att individpröva tjurar mellan 1969 och 1975 och återkom sedan bara 1976 och 1982. En annan av de som sviktade var föreningens ordförande Knut Alwén med besättningen Silo. Efter att ha prövat tre tjurar 1973-74, där ingen nådde upp till medelresultat, så återkom inte Silo i prövningssammanhang förrän 1977, när den nya stationen i Hörby togs i bruk.
Så många fler tjurar skickades istället av Bröderna Rune och Folke Olsson på Almedal som på de fem åren från 1972 till 1976 testade inte mindre än 48 stycken. 1976, som också råkade vara artikelförfattarens första år som tjurskötare på stationen, prövade Almedal totalt 14 tjurar, varav fyra Simmental.

Janne P visade vägen

Att båda dessa ovanstående negativa utvecklingskurvor för rasen kunde brytas var alltså först och främst Jan Perssons förtjänst. Han var arkitekten bakom programmet Skanek kött, som gick ut på att dels öka andelen köttrasdjur i slakten, men också på att kvaliteten hos köttdjuren skulle förbättras till gagn för både uppfödarna och slakten. Jan grep sig an kalvningsproblematiken för att de avelstjurar som förmedlades skulle ge lätta kalvningar i bruksbesättningarna och för att semintjurarna skulle ge acceptabla resultat vid användning på mjölkkor.
Det var Jan som på några av den tidens världskongresser propagerade hårt för att ta hänsyn till födelsevikterna i avelsarbetet för att minska kalvningssvårigheterna. Det var något som inte hade framförts tidigare och till en början mottogs med klart uttalad skepsis från många håll.

Lev som ni lär

Jan tog också via en skrivelse till Charolaisföreningens styrelse 1978 dessa ordentligt i örat och menade att man måste leva som man lär i kalvningsfrågan, alltså inte bara via ord utan också i handling. I programmet Skanek kött ingick också att deltagande besättningar skulle individpröva tjurar, som Skanek subventionerade, för att tillväxtanlagen ytterligare skulle kunna förbättras. Det blev vändpunkten för antalet prövade Charolaistjurar, från att ha inte ha mer än en tredjedel så många prövningstjurar som Hereford på den skånska stationen 1976 var det fem år senare mer än dubbelt så många Charolais jämfört med Hereford.

Full French….

Ett annat fenomen som hastigt berördes i förra artikeln var Charolaisdjurens ursprung. Det aktualiserades i samband med exporten till USA där det efterfrågades djur som var Full French, alltså helt och hållet fransk bakgrund. I början var stamboken öppen och det var inte ovanligt med framkorsning till renrasiga djur, som då kategoriserades som svensk Charolais.
Av de tidigaste importerna från Danmark var det många som hade sitt ursprung i Belgien. Där användes endast namn i stamboken så dessa tjurar gavs inga stamboksnummer. Ättlingarna till dessa blev så småningom kallade belgare, vilket under ett antal år var rasens värsta skällsord.

….eller inte

När så de polled djuren från Nordamerika gjorde entré på tidigt 1990-tal, blåste motståndarna till denna nymodighet återigen nytt liv i Full French-begreppet. Men vid närmare kontroll visade det sig att i många djur som trotts vara helfranska fanns det belgiska och/eller svenska anfäder och anmödrar. Och fransmännen som håller hårt på sitt har aldrig godkänt djur födda utanför Frankrike som Full French. Lättkalvartjuren Kuno av Dalabro var klassad som belgisk och visade sig därför efter återkomst från semintjänstgöringen som omöjlig för uppfödaren att sälja och därför slaktades tjuren. Senare uppdagades det att han i alla fall var Full French och efter framgångsrik avkommebedömning blev han så rasens första riktiga välanvända kvigtjur.

Avelsrådet ser dagens ljus

1978 går startskottet för föreningens Avelsråd, som är uppdelat med två mellansvenska ledamöter som ansvarar för frågor rörande Malmens individprövning och två skåningar som tar hand om Hörbystationens spörsmål. Vid årsmötet 1979 tackade så Knut Alwén för sig som föreningens ordförande och efterträddes av den alltid lika entusiastiske Nils-Erick Nilsson, oftast kallad Nisse på Henriksfält. Han fick också äran att bli den förste Charolaisuppfödaren att leda NAB.

Några år senare rekryterades Kaj B. Svensson som sekreterare och medlemsansvarig, detta efter sin pensionering som överkontrollassistent vid Skånesemin. Kaj, som den ordningsman han var, dokumenterade utförligt allt han gjorde och hann under sina nio år i föreningen att fylla 17 pärmar med allehanda material!

Avelskonferens 1984

I samband med 1984 års årsmöte i Falkenberg anordnades såväl utställning av halländska Charolaisdjur som avelskonferens. Allt på initiativ av Per Gunnar Åhäll, styrelseledamoten som därtill basade för Avelsrådet. Där rapporterades exempelvis att föreningens förste spermaimport, Napoleon av England, inte blivit den succé som förväntats. Framförallt var det avkommornas medelfödelsevikt 54 kilo som var negativt. Avelsrådet redogjorde för sin syn på dåvarande koindex, som man var skeptiska till. Det gjordes exempelvis en jämförelse mellan en stor ko med bra exteriör som hade index 100, medan en mindre ko med svag exteriör hade index 102. Man ville alltså att storlek och exteriör skulle ingå i koindexet. Vidare framfördes åsikter om att det inte var rätt att unga kors kalvar fick tillägg på födelsevikten.

Benen måste bli bättre

Den nyligen bortgångne Lars Svensson, som vid den här tiden arbetade på Skanek i Halmstad, framförde att Charolaistjurarnas ben och rörelser i många fall är hämmande för att förmedlas som avelstjurar. Lars var sedan i ett par omgångar engagerad i föreningens Avelsråd. 1987 var det åter dags för föreningen att få en ny ordförande, den förste på posten som inte talade skånska, Ulf Paulsson Wikhus. Ulf var den sanne mästaren på att lätt och ledigt leda alla sorters möten utan att tappa varken tråd eller fattning. På samma årsmöte blev artikelförfattaren invald i Avelsrådet.

Omställning 90 gav dikoboom

1980-talet var decenniet där Charolaisrasen utvecklades mycket starkt, numerärt sett, och med råge passerade Hereford som ditintills varit den klart största rasen. Med Omställning 90 i faggorna ökade dikoantalet i landet otroligt mycket, från cirka 60 000 dikor 1987 var det fem år senare dubbelt så många. Många nyetablerade uppfödare valde renrasiga Charolaisdjur och försäljningen av avelstjurar slog ständigt nya rekord. Inte minst genom det nya systemet med slakteriföreningarnas hyrtjurssystem, där många små besättningar som tidigare inte hade använt renrasiga tjurar nu tyckte sig ha råd till det när slaktavräkningarna också kröp över 30-kronorsstrecket. I början av 1990-talet kom också de första polled Charolaisdjuren till Sverige, vilket vi skriver mer om i nästa nummer.

Del 3

I årets tidigare nummer av Charolaistidningen har man bland annat kunnat läsa om rasens etablering i landet och vägen till lättare kalvningar och högre tillväxt. Nu när vi nyligen avverkat en minnesvärd fest med anledning av föreningens 50-årsjubileum inleder vi med att nämna några andra oförglömliga tillställningar i föreningens historia.

Vintern 1994 var första tillfället som det bjöds till jubileumsfest och då för att fira de första 25 åren. Den gången samlades många medlemmar i Linköping och det ingen närvarande kommer att glömma var att mitt under middagen rullades en matta ut i festsalen och in kommer Bröderna Selin från Vikbolandet ledandes med tjuren Hisney av Nybo T-115. Därefter blev det tradition att fira jämna år, vilket närmast fortsatte en het sommarhelg på Rolf Svenssons Trollebo 1999, och en ännu varmare tillställning i Stenungsund 2009.

Många fester genom åren

Under 1980-talet och drygt 10 år framåt var föreningens sammankomster som sommarträffar och årsmöten oftast mycket välbesökta. Höjdpunkterna vad gäller antalet besökare vid sommarträffarna kom 1983 när Örkelljunga Charolais stod som värd, och året efter när Kungsbygget gästades. 1984 års träff avslutades med stor middag på danspalatset Ekebo vars ägare Bertil Jonsson också var mannen bakom Kungsbygget Charolais. Det pampigaste årsmötet är säkerligen 1988 års tillställning i Skara med närmare 200 middagsgäster. Det sammanföll med stadens 1000-årsfirande där Lennart Blomgren och Krister Carlberg som stod för det praktiska, hade fått god hjälp av Skara stad och många andra sponsorer att ordna ett fullspäckat program.

Hornlöst intåg

När vi gick in i 1990-talet tog Magnus Olai över ordförandeklubban, vilket var väldigt naturligt med tanke på att hans efternamn går att utläsa i rasens namn. Annars blev decenniet startskottet för den hornlösa varianten av Charolais, polled. Det som skulle ha varit början på det hela hösten 1989 fick en tragisk upplösning då Anders Johansson Högtorp Charolais, omkom i en flygolycka över Honduras dagen innan han skulle sammanstråla med Krister Carlberg och artikelförfattaren i Calgary, Canada, för att studera och eventuellt importera hornlösa charolaisdjur. Men inköpsresa blev det i stället i Juni 1990, som resulterade i att 4 ungtjurar och 9 årskvigor i December månad landade på Sturup för vidarebefordran till Örkelljunga efter avslutad karantän.

Förbättrade funktioner

Året efter gjorde Fogdegården, Nybo och Sjunnetorp en gemensam satsning med tre tjurar och ett antal kvigor. Åren som följde fram till 1997 importerades ytterligare ett 20-tal tjurar och några kvigor till, såväl av pionjärerna som till flera andra besättningar. I många av importfallen, liksom den senare spridningen av polled djur inom landet var det Krister Carlberg, Skanek, som var den drivande. Importdjuren från Canada var av en helt annan modell än vi var vana vid, smäckrare och lättare i förhållande till storleken. Det innebar att slaktdjuren formklassades betydligt lägre, men att funktionell exteriör med framförallt ben, rörelser, juver och spenar fick ett rejält lyft. Skillnaderna berodde mer, på att de nordamerikanska djuren i många generationer avlats för ranchdrift, än på deras hornstatus.

Kvig- och tjurauktioner

Våren 1994 var det premiär för föreningens Elitauktioner på hondjur. Fram till och med 1998 hölls dessa auktioner i April månad på Örkelljunga Charolais. Sedan blev det ett par års uppehåll innan traditionen återupptogs hösten 2001. Förutom ett ofrivilligt uppehåll 2008 på grund av blåtungevirusets härjningar har det sedan dess årligen varit en höstauktion på kvigor i föreningens regi, som då alternerat mellan en rad olika värdbesättningar. Väl inne på auktioner kan lite tjurauktionshistoria också förmedlas, även om dessa inte direkt är kopplade till föreningens verksamhet. Den första auktionen på individprövade tjurar hölls på Malmen 1981, medan premiären på Hörbystationen dröjde till 1983. Första gången 100 000 kronorsvallen i försäljningspris bröts var när semintjuren Eron av Silo T-114 ropades in till Örkelljunga för 105 000 kr 1990. Det fortfarande gällande prisrekordet sattes 2008 på Gismestad när Champagne av Strömsnäs T-116 såldes för 185 000 kr. Den summan slantades upp av Karl-Erik Persson på Qvallsta som därmed utmanövrerade team Sonarp/Jätsberg.

Opel premiärvinnare

Föreningens hemsida såg på initiativ av dåvarande sekreteraren, Anders i Nässja, dagens ljus ???? Det var också Anders som höll i trådarna de första åren som föreningen var synlig på webben. Efter millennieskiftet blev det fler nyordningar, exempelvis delades priset för Årets Tjur ut för första gången 2003. Vinnare var semintjuren Opel av Dalabro T-117 vars uppfödare Göran Månsson mottog en tenntallrik, medan dåvarande ägare Göran Jonasson erhöll ett diplom. Året efter fick korna samma uppmärksamhet med premiärvinnaren 303 M.Duchesse av Sofielund. En före detta Elitauktionskviga som via Lönshult hamnat hos prismottagaren Gert Andersson i Saxhusa. Dessa priser har sedan varit ett stående inslag på våra årsmöten, och listan av vinnare innehåller många av rasens allra främsta individer.

Värdefulla medarbetare

På personalsidan hade ordförandeklubban i mitten av 1990-talet tagits över av den energiske Kjell-Åke Nilsson. Han efterträddes i sin tur av Bengt Sturesson år 2002, som dessförinnan låg bakom två succérekryteringar till föreningen. Först var det den från Skara semin pensionerade Tauno Turtinen som från 1998 och många år framåt var en jätteresurs bland annat som sekreterare, reseledare och inte minst som besökarmagnet i våra utställningsmontrar. Nästa värvning av Bengt var när Lars Lindell knöts till föreningen några år senare. Lasse som då nyss avslutat sin sejour på Slakteriförbundet, var jämsides med föreningsåtagandet VD på Köttrasprövningen. Nu har Lasse skött protokollskrivningen nitiskt i drygt 10 år och har också sedan många år rollen som oumbärlig redaktör för Charolaistidningen.

Del 4

Det har blivit dags att avrunda årets artiklar om Svenska Charolaisföreningens första 50 år, som naturligtvis också berörde rasens 10 första år i landet innan rasföreningen såg dagens ljus.

Från importör till exportör

I den första artikeln handlade det mycket om importer av livdjur vilket av bland annat hälsoskäl inte har varit aktuellt sedan sekelskiftet. I stället har situationen blivit den omvända under 2000-talet och ett stort antal avelsdjur har exporterats till mer än 15 europeiska länder. Främst har det varit frågan om hornlösa dräktiga kvigor och avelstjurar. Majoriteten av exportdjuren har tagit vägen österut till Finland och de baltiska länderna, men även mer långväga emigranter som exempelvis till Ungern, Storbritannien och Irland. Stor anledning till att dessa köpare valt svenska djur är vår dokumenterat mycket goda kombination av lätta kalvningar och hög tillväxtkapacitet. Att Sverige därtill haft den största populationen av polled Charolais utanför Nord-Amerika var också en fördel.

Viking första polledimporten till Frankrike

En internationellt mycket uppmärksammad spermaexport gjordes av Viking Genetics med benäget bistånd av Charolaisföreningen 2009 och 2010. Då sändes i två omgångar 500 spermadoser från Viking av Simontorp ET T-108 till Frankrike. Fransmännen hade fram till sekelskiftet varit mycket negativa till polled Charolais men inom Charolais Optimal startades ändå ett polled program. Efter några år insåg man att blodsförnyelse och ytterligare spetskompetens till programmet utifrån behövdes och första tillskottet blev just Viking. Stor sensation i alla större Charolaisländer att det var lilla Sverige som fick göra denna första prestigetunga försäljning. Det har bland annat resulterat i en Vikingson som frontade Charolais Optimals tjurkatalog härom året och nu är han dessutom aktuell som morfar till några populära tjurar.

Blågult i Interbeeftopp

Nästa internationella skräll kom för fem år sedan när Interbeef presenterade sin första lista över nio europeiska länders Charolaistjurars avelsvärde för direkt 200 dagarsvikt. Numerärt var det såklart överväldigande fransk dominans, men sensationellt nog blev två svenska tjurar rankade bland de tre första. Enok av Nybo och Daybreaker av Sonarp T-109 var de stolta svenska medaljörerna. Fransmännen ursäktade sig med att alla deras bästa tjurar inte var med, men vid senare års listor är det möjligt för alla fransoser att rankas. Vad hände då? Jo, ännu större antalsmässig fransk dominans, men Enok och Daybreaker vek inte ner sig utan biter sig ännu fast bland de fyra högst placerade tjurarna.

Värdar för Charolaisvärlden

Väl inne på internationella händelser förtjänar det att upprepas vad tidigare artiklar berört när det gäller svenska värdskap för Charolais Internationals möten. Det börjad så smått med en svensk eftertur när Danmark 1991 stod värd för Världskongressen. 1996 fick vi äran att själv arrangera ett tekniskt möte som numera går av stapeln udda årtal. 2013 var det så åter dags att bjuda in Charolaisvärlden till Sverige för ännu ett tekniskt möte. Dessa möten ansågs med sina ofta runt 30 deltagare vara vad vi som internationellt sett liten förening utan anställd personal kunde hantera. Men till viss svensk förvåning blev betyget så översvallande gott från de gästande delegaterna att vi ombads söka värdskap för den mångdubbelt större Världskongressen. Alla minns väl fjorårets jättearrangemang under en drygt veckolång sommarkongress genom landet med ca 150 utländska gäster. Glädjande nog med lika positivt mottagande av gästerna som unisont lovordade vår arrangörsstab med idel ideellt arbetande arrangörsstab som rodde hem föreningens i särklass största arrangemang på ett imponerande sätt.

20 år av fixande och donande

Vid årsmötet 1999 valdes Göran Månsson in i föreningens styrelse. Vid sitt första styrelsemöte i Trollebo i mars samma år fick han uppdraget som minibussens chaufför från mötet, och det på hala och slaskiga smålandsvägar. Trots gipsad fot och krycka gick det rejält undan och de följande 20 åren när han rattat egen bil i mötessammanhang har tempot lyfts till än mer imponerande nivåer. När så Bengt Sturesson avgick som ordförande 2008 fick Göran förtroendet att efterträda. Med sin nu snart 12-åriga ordförandekarriär har han blivit föreningens mest långvarige ordförande. Göran är den sanne mästaren när det gäller att fixa och dona, han är dessutom nyckelpersonen bakom vår Charolaistidning. En tidning som alla andra svenska köttrasföreningar avundas oss för.

Torsten Johanssons fond

En annan detalj som Charolaisföreningen är ensam om i köttras Sverige är vår fond till förmån för Charolaisungdomar, Torsten Johanssons fond. Den har sin ursprung från de elitauktioner som hölls i Örkelljunga, där Torsten Johansson årlige donerade en kalv som pris i kviglotteriet. Nettot av dessa lotterier gick oavkortat till fonden där ungdomar kan söka bidrag för Charolaisrelaterade aktiviteter. Exempelvis fick Patrik Gustafsson och Emil Mårtensson vardera 5 000 kr i bidrag till sitt deltagande i det första Charolais international youth som gick av stapeln i Kanada 2018.

Vit dominans på individprövningen

På hemmaplan har Charolaisföreningen genom åren haft mycket betydande del i utveckling av svensk köttrasavel. Inte minst när det gäller individprövning av köttrastjurar har vårt avelsråd varit det mest drivande för att utveckla verksamheten. Exempelvis har kontroll och mätning av testiklar, införande av linjär exteriörbedömning, klövbetyg och nu senast lansering av Prövningstalet, tillkommit på initiativ från vår förening. Sedan mer än 25 år tillbaka står också Charolaisuppfödarna årligen för mer än dubbelt så många individprövade tjurar som någon annan ras.

Avelsframstegen imponerar

När sammanfattning av de gångna åren ska göras är det naturligt att även försöka illustrera de avelsmässiga framsteg som gjorts. Den funktionella utvecklingen som gör att det är så mycket mindre tidsödande att sköta dagens svenska Charolaisdjur jämfört med de som invandrade på 1960-talet är det svårt att sätta siffror på, men vi som varit med några år känner verkligen att det skett mycket stora förändringar till det bättre. När det gäller kalvnings-, tillväxt- och slaktkroppsegenskaper har vi genetiska trender som baseras på avelsvärderingen av köttrasdjur, som vid lanseringen runt sekelskiftet allmänt benämndes som BLUP, att falla tillbaka på. Här talar siffrorna ett tydligt språk, kalvnings- och tillväxtegenskaper har utvecklats mycket positivt och är på en internationellt sett imponerande nivå, men alla andra mätbara egenskaper har också visat en positiv utveckling.

Charolaiståget tuffar vidare

Det ska bli spännande att även fortsättningsvis ta del av rasens och föreningens framtid. Vi går en spännande utveckling till mötes då gentekniken har börjat göra sig gällande även i svenska köttrassammanhang, vilket alldeles säkert kommer att bidra till en accelererande utveckling på avelsfronten. Vi hoppas att det är många som hänger med på Charolaiståget även framöver och på så sätt bidrar med underlag till kommande jubileumskrönikor.